Karl Evert Palmén

Författare: Jonatan Reuter

Utdrag ur Finlandssvenska tekniker I, sidorna 88-105

Karl Evert Palmén.

Den Palménska släkten har i Finlands kulturhistoria skapat sig ett känt namn. Jurisprofessor, senator, friherre J. Ph. Palmen har genom sin verksamhet utövat stort inflytande såväl på de unga generationer, vilkas lärare han varit, och sedermera jämväl vid rådsbordet, samt slutligen och kanske i synnerhet som universitetets vice-kansler. Mycket kända voro hans numera avlidna söner, professorerna J. A. och K. G. Palmén, ävensom deras syster, filantropen Fanny Palmén. En medlem av denna kultursläkt är Karl Evert Palmén, son till senator Palmén och hans maka i andra giftet, Adolfina Fredrika Emilie Sallmén. Han föddes i Helsingfors på Karlsdagen den 28 januari 1857. Hans studier är matematiskt-tekniska, han har verkat på flera områden, men kanske mest som teknisk skriftställare.

I synnerhet har han nedlagt stor förtjänst vid undersökningen och utredningen beträffande vintersjöfarten, en fråga som vid tiden närmast före sekelskiftet låg på dagordningen. Då Palméns biografi i korthet här framställes, gäller det således en person, som främst på detta område, men även på andra fält, med gedigna studier förenat en skarp blick för tidens fordringar. Då föreliggande uppsats om Palmén inneslutes inom ett omslag med titeln »Finlandssvenska tekniker» så sker detta i första rummet därför, att han i sin verksamhet som lärare och skriftställare nästan uteslutande rört sig på svenska språket och i övrigt på allt sätt i sin personlighet bär den nedärvda svenska kulturens sär märke. Någon partiman har han aldrig varit, och denna bok är ej heller avsedd att ställas i tjänst hos något parti. Man får därför hoppas att Palmén, oberoende av om han själv räknar sig till finlandssvenskarna eller ej, icke har något emot att inställas i sällskap med övriga i häftet nämnda personer, med vilka han dessutom i ej så få fall har samarbetat.

Under den tid, då Palmén som yngling besökte och genomgick svenska normallyceum i Helsingfors, stod segelsjöfarten i full blomstring, och det var mycket vanligt att ungdomen då »gick till sjöss», dels under ferierna, dels ock efter avgång ur skolan. Även Palmén längtade redan på skolbänken att komma ut på böljorna. Vid uppnådd 14 års ålder blev han ock satt i tillfälle att under sommaren 1871 göra sin första sjöresa, i det han som jungman antog tjänst på helsingforsskeppet Finland och gjorde med detsamma en resa till Hull. Följande sommars gjorde han på barkskeppet Suomi från Lovisa en tur till Cadiz och tillbaka. Nu hade ynglingen fått blod på tand. Han ville avbryta sin skolgång och ägna sig åt sjömansbanan. Denna plan vann emellertid icke fadrens godkännande, utan yrkade denne på att sonen skulle avlägga sin studentexamen innan något definitivt val av levnadsbana borde komma i fråga. Den ifrågavarande examen avlades sedermera år 1875, men denna hade icke förmått på ringaste vis förändra sinnelaget. Redan på hösten samma år anträdde den unge studenten en ny sjöresa, denna gång som lättmatros på en skotsk fullriggare, som seglade från London till New Orleans i barlast och därifrån återvände, lastad med bomull, till Liverpool. Denna sjöresa blev emellertid hans sista, vartill kanske mest bidrog den omständigheten, att den unge mannen redan var trolovad med den, som sedermera blev hans följeslagarinna genom livet. Vid hemkomsten år 1876 försiggick den för sin tid rätt storartade allmänna industriutställningen i Helsingfors. Det torde kunna antagas, att besedandet av denna utställning i förening med den nyvaknade och allmänna lusten att föra landet framåt på alla områden, impulsivt ingivit Palmen tanken på att ägna sig åt teknisk verksamhet.

Landets högsta tekniska undervisninganstalt, Polytekniska skolan, var då inrymd i d. s. k. Eithoniuska stenhuset vid Alexandersgatan. Här inskrev sig Palmén och utdimitterades efter genomgången treårig kurs från fackskolan för maskinbyggnad år 1879. Emellertid hade föregående år inträffat en händelse, som inverkade på Palméns framtid. Han hade nämligen som brandkårsman vid en övning haft missödet att falla ned från ett tak och skadade därvid sin rygg. Till följd härav uppgav han tanken på en framtid som praktisk maskinbyggare, vilken mången gång kan vara tvungen till kroppsliga ansträngningar. Han beslöt sig i stället för att fortsätta sina teoretiska studier vid universitetet i Helsingfors, där han avlade filosofiekandidatexamen år 1881 samt promoverades till magister påföljande år. Härpå begav han sig till Stockholms högskola, där han under tre terminer studerade matematik och mekanik.

Polytekniska skolan i Helsingfors hade småningom utvidgats och utvecklats och förvandlats till Polytekniska institutet. Flera nya lärarkrafter hade tillkommit, varibland matematikern, ingenjör E. Neovius, som föreläste deskriptiv och projektivisk geometri.Neovius speciminerade emellertid för och erhöll doktorsgrad samt utnämndes till professor i matematik vid universitetet. Härigenom blev hans tjänst vid Polytekniska institutet ledig. Palmén, som genast begav sig till Eidgenössisches Polytechnikum i Zurich för utbildning speciellt i denna disciplin, utsågs att i egenskap av vikarie sköta tjänsten från hösttermin 1883, samt ansökte och erhöll sedermera den ledigblivna lärostolen. År 1883 utnämndes han sålunda till yngre lärare i deskriptiv och projektivisk geometri. Äldre lärare blev han 1891. Palmen, som på grund av sina studier, behärskade flera skilda matematiska områden, undervisade jämväl i analytisk geometri under hela den tid han var fästad vid Polytekniska institutet samt en kortare tid i analytisk mekanik. Från juli år 1885 till sin avgång från läroanstaltens betydande bibliotek och fungerade som prodirektor från år 1890. Institutet skötte Palmen.

Som lärare torde Palmen ha ställt rätt stora fordringar på sina elever. Han hade fullt klart för sig, att goda kunskaper i de allmänna ämnen, vari han var lärare, underlättar fackstudierna. Ett bevis på att eleverna till fullo uppskattade honom och hans undervisning utgör bl. a. den omständigheten att han år 1892 valdes till hedersledamot av Polyteknikernas förening och sedermera till ledamot av “de äldres råd” år 1897, då denna institution av föreningen inrättades. Sistnämnda år inföll föreningens kvartsekeljubileum, i anledning varav densamma beslöt utgiva en matrikel över de elever, som dimitterats från den tekniska läroanstalten ända från den tid den blev Polyteknisk skola. Palmen åtog sig då att icke allenast bidraga med en historik över anstaltens uppkomst och utveckling utan ock att hopbringa biografiskt material över de elever, vilka besökt läroverket redan under dess tidigare tillvaro. Härigenom skulle matrikeln bliva mera omfattande och kulturhistoriskt helare samt få större betydelse även för framtiden. Härmed visade sig hos Palmén en egenskap, som efterhand tycktes växa, nämligen lusten och förmågan att med noggrannhet och urskiljning samla material för något visst ändamål och bearbeta detsamma. Ett dylikt mödosamt och arbete har han sedermera flera gånger med bästa resultat genomfört.

Det till Polyteknikernas förening givna löftet infriades, i det att Palmen till dess publikation utarbetade en 110 sidor stark inledning, benämnd “En blick på den högre tekniska undervisningens uppkomst och utveckling i Finland”. Därjämte avfattade Palmen de utlovade korta biografiska anteckningarna över 77 dimitterade och 358 elever, vilka inskrivits vid läroanstalten under åren 1849—72, men avgått utan att fullborda sina studier. Hopsamlandet av alla härtill hörande uppgifter skedde genom ett ingående och uthålligt samarbete med vederbörande på pastorskansliet i Helsingfors samt genom korrespondens med ett hundratal pastorskanslier i landsorten, varjämte förfrågningar i stor mängd gjordes på olika håll. Detta arbete drevs så intensivt, att i matrikeln rubriken: “öden obekanta” läses endast tre gånger.

Sitt matrikelarbete har Palmén icke övergivit i och med den nyssnämnda publikationen, utan han förfullständigar matrikeln allt fortfarande, inskrivande efterhand de biograferades märkligare öden i ett interfolierat exemplar av boken. Denna högst värdefulla urkund är avsedd att framdeles överlämnas i Tekniska högskolans vård. Palmens kompetens och arbetsförmåga gjorde sig emellertid snart gällande även annorstädes än inom Polytekniska institutets väggar i den mån han kom i närmare beröring med de i huvudstaden.

Detta skedde väl främst genom Tekniska föreningen, till vars sekreterare han utsågs vid föreningens årsmöte år 1885 och i vilken funktion han sedermera kvarstod i 10 år. Med sekreterarskapet följde denna tid skyldigheten att redigera den av föreningen utgivna tidskriften “Tekniska föreningens förhandlingar”. Detta föranledde rätt vidlyftiga studier och arbeten, enär en så stor tidning ändå icke var så lätt att fylla på en tid, då bidrag Finlandssvenska tekniker, tekniska kretsar jämförelsevis sparsamt, i Redaktören fick inflöt lov att taga kännedom om de tekniska och industriella förhållandena i landet, vilket han också gjorde med den samvetsgrannhet som alltid varit honom egen. Då Tekniska föreningen enligt sina stadgar borde anordna ett sammanträde om året utom Helsingfors, och detta vanligen försiggick å någon större industriort, låg häri ett tillfälle att på ort och ställe lära känna landets fabriksverksamhet. Palmén ägnade sig åt studierna på det nya arbetsfältet med ett intresse, som efterhand gjorde honom till en kännare av landets industri och i tidskriften avsatte riklig frukt. Han fick ock uppbära mycket erkännande för sitt arbete inom Tekniska föreningen och för dess tidskrift.Vid det sista mötet år 1895, då Palmén avgick från sekreterarskapet, utsågs han till föreningens ordförande för det kommande året, och år 1914 kallades han till föreningens hedersledamot, en ärebetygelse som därförinnan bevisats endast några få av landets främsta äldre tekniker. I »Festpublikation utgiven med anledning av Fackklubbarnas tjugufemåriga tillvaro» 1917, skrev professor Hj. Tallqvist, om Palmén: »han var en verklig stödjepelare för föreningen».

Vid det allmänna teknikermötet, som var anordnat i samband med den högsta tekniska läroanstaltens femtioårsjubileum, fungerade Palmén som allmän sekreterare. Under den tid Palmén redigerade Tekniska föreningens förhandlingar hade han kommit i kontakt med frågan om isbrytarfartyg och vintersjöfart. Med anskaffandet av fartyget Murtaja, Finlands första isbrytare, var frågan långtifrån ännu löst. Det visade sig under den stränga vintern 1892—93, att denna isbrytare icke mäktade öppenhålla rännan i isen från Hangö hamn till havs. Hangö blev blockerat av ett starkt packisband och hamnen var stängd från den 15 januari till den 22 mars, då packisen utanför Hangö Båkland söndersprängdes med dynamit.

Dessa omständigheter föranledde Palmen att ägna isbrytarfrågan noggrann uppmärksamhet och begynna allvarligen studera densamma i hopp att kunna gagna lösandet av denna för hela landet i alla avseenden så synnerligen viktiga fråga. Med användande av hemlandets dagspress och utländska tidskrifter verkställde Palmén en sammanställning av allt, som gjorts för vintersjöfartens uppehållande såväl i Finland som i utlandet ända sedan äldre tider. Denna utförliga berättelse delgavs Tekniska föreningen i form av ett föredrag vid mötet den 3 juni 1893, samt utarbetades sedan vidare med begagnandet av ingenjören O. Bonsdorffs berättelse över en av honom till Skandinavien och Nordamerika företagen resa i ändamål att taga kännedom om isbrytarfartyg, varjämte även andra fackmannauttalanden anlitades. Sålunda uppkom en längre avhandling, vilken, försedd med talrika planscher, trycktes i Tekniska föreningens förhandlingar år 1894 och kan anses utgöra en första utredande och därigenom på sätt och vis även banbrytande publikation inom isbrytningens område.

På våren år 1895 tillsattes av regeringen en större kommitté under ordförandeskap av lotsverkets dåvarande chef, N. Sjöman, för att behandla frågan om åtgärder för vintersjötrafikens säkerställande i hela dess vidd. Kommittén var sammansatt av tre skeppsbyggare, tre navigatörer och två exportörer samt Palmén som självskriven sekreterare. Kommittén besökte under sommaren alla de platser på Finlands kuster, vilka ansetts kunna komma i fråga som vinterhamnar, varvid särskilda experter hördes beträffande olika detaljer av det spörsmål kommittén hade att behandla.

I medlet av januari år 1896 förelåg kommitténs digra betänkande, avfattat av Palméns hand.

I det sakrika betänkandet gjordes en hel del väl motiverade förslag, däribland även om byggandet av ett nytt isbrytarfartyg.

Dess konstruktion ville kommittén likväl icke bestämt yttra sig om utan lämnade frågan härom beroende till dess att styrmannen på Murtaja, kapten L. Melan, som på kommitténs förslag sänts till Amerika för att studera isbrytarfartygen på de stora nordamerikanska sjöarna i arbete, återvänt från sin resa och förebragt resultaten därav. Man visste visserligen att de amerikanska färjorna var försedda med propeller ej blott i aktern, utan även i fören, men man hade ställt sig skeptisk gentemot en sådan konstruktions användbarhet i Östersjön. Genom Melans meddelande blev kommittén enhälligt stämd till den amerikanska typens förmån, och dess slutliga förslag, avgivet i ett andra betänkande år 1896, gick ut på anskaffandet av ett isbrytarfartyg med stark propeller även i fören. Enligt kommitténs förslag inbjödos ett tiotal renommerade skeppsvarv att inlämna projekt och kostnadsförslag till isbrytarfartyg enligt såväl europeisk som amerikansk typ. De inkomna projekten granskades sedermera på våren 1897 av en expertkommission, som vars sekreterare Palmén åter fungerade. Man beslöt sig då slutligen för att bygga en isbrytare enligt ett av de inlämnade förslagen med propeller såväl i för som akter. Sålunda tillkom år 1898 isbrytaren Sampo, vilken motsvarade alla förväntningar och var det första fartyg med för- och akterpropeller i Europa. Detta fartygs konstruktion har ofta studerats av utskickade experter från andra länder och har ett tiotal liknande fartyg sedermera blivit byggda för nordeuropeiska hamnar.

Relationen av isbrytarfrågans utveckling har blivit något utförligare av det skälet, att denna frågas behandling i Palméns verksamhet synes ha intagit en central position. Man frågar sig efter orsaken till detta djupa intresse för en sak, som, ytligt sett, borde ha legat Palmén tämligen fjärran och vid vars handläggande han inte kunnat stödja sig på egna erfarenheter.Men man får härvid icke helt och hållet frånse den omständigheten, att reminescenserna från hans sjömansliv kunnat spela någon roll, ty ungdomsupplevelserna pläga ju kvarlämna varaktiga intryck. Huvudskälet måtte likväl hava legat i insikten därom, att isbrytarfrågans lyckliga lösning var en angelägenhet av stor betydelse för hela landet och dess framtid. Slutligen låg hela denna sak utomordentligt lämpligt för Palmens sätt att arbeta. Det gällde här att insamla material — i sådant var han på grund av tidigare arbeten väl förfaren — på samma sätt som vetenskapsmän pläga och att bearbeta detsamma, jämväl som vetenskapsmän, med kritiskt omdöme och ur de givna premisserna härleda de slutgiltiga resultaten. Genom ett sådant arbete har hans stora isbrytaravhandling uppkommit. Att han härvid haft nytta även av sina tekniska studier är självklart.

Vid Nordiska teknikermötet i Stockholm 1897, där Palmen utsågs till ordförande från finländskt håll, inledde han frågan: »Plava de i Amerika använda isbrytarfartygen med propeller i såväl för som akter företräde framför de i Europa använda isbrytartyperna» med ett andragande i saken, och vid tekniska och hygieniska kongressen i Köpenhamn 1903 fungerade han som sekreterare samt höll inför sektionen för mekanisk industri och skeppsbyggeri ett föredrag: »Erfarenheter vid de finska isbrytarfartygens verksamhet». Annu år 1902 var Palmen i tillfälle att syssla med sin kära isbrytarfråga, i det att han av fullmäktige för Helsingfors handelsförening utsågs till ledamot i en kommitté, vilken hade att uttala sig beträffande en ifrågasatt isbrytare för huvudstadens räkning. Denna fråga, vilken sedermera upprepade gånger behandlats, har ännu icke nått en slutlig lösning.

Även på andra områden anlitades Palmén för kommittéarbeten, i synnerhet från regeringens sida: anföras härom några uppgifter: utsedd till ledamot av den kommitté, som hade sig förelagt att behandla frågan om inrättandet av ett högre handelsläroverk, år 1888; utsedd till ledamot av den kommitté, som på Ständernas anhållan tillsatts för utredande av frågan om farhastighetens ökande på statsjärnvägarna; samma kommitté hade även att uttala sig om huruvida högre belastning av godsvagnar, än hittills, kunde tillåtas å banor med lätt överbyggnad, 1895; utsedd till sekreterare i den kommitté, som tillsatts för utredande av möjligheten att tillverka lokomotiv m. m. i inhemska verkstäder, år 1896; kommitténs arbeten ledde till att Tammerfors Linne- och järnmanufaktur A. B. inredde sin verkstad för lokomotivtillverkning. utsedd till ledamot av kommittén för uppgörande av förslag till handelsundervisningens ordnande i landet, 1897; utsedd till ledamot i en kommission för verkställandet av statistisk undersökning av arbetarförhållandena inom textilindustrin, år 1903; kallad till ordförande i en kommitté för uppgörande av förslag till omorganisation av landets industriskolor och eventuellt till inrättande av en teknisk mellanskola, 1906; kommittébetänkandet föranledde organiserandet av det Tekniska läroverket i Tammerfors; kallad till ordförande i en kommitté för föreslåendet av åtgärder för den tekniska undervisningens förbättrande, år 1921; utsedd till ledamot av Tekniska högskolans rådgivande kommitté åren 1908—14.

Emellertid hade Palmén från sitt arbete vid den högsta tekniska läroanstalten övergått till annan tjänsteverksamhet, i det att han år 1896 utnämndes till intendent för manufakturerna vid Industristyrelsen, vari han sedan tjänstgjorde till medlet av år 1899 då han på egen anhållan avgick och tillträdde disponentbefattningen vid Forssa aktiebolags bomullsmanufakturverk i Tammela, vilken tjänst erbjudits Palmén efter den förra disponentens frånfälle. Genom sina tidigare omnämnda studier av landets industriella förhållanden var Palmén väl kvalificerad för de göromål, vilka tillkommo honom som intendent. Han hade nämligen härvid att i Industristyrelsen bereda industrin berörande frågor, utarbeta de årliga industristatistikerna och inspektera de industriella inrättningarna ävensom hantverks- och industriskolorna.

Vid denna tid deltog Palmén även i arbetet för Finlands bekantgörande i utlandet och författade särskilda uppsatser berörande landets industri, tryckta i olika verk, såsom t. ex. i textboken till den stora atlas över Finland, som utgivits av Sällskapet för Finlands geografi, däri professorn J. A. Palmén var den drivande kraften.

Då Palmén avgick från Industristyrelsen överflyttade han omedelbart till Forssa, där för honom öppnade sig ett arbetsfält av helt annat slag än dem han tidigare beträtt. Forssa var ett stort industriellt verk med halvtannat tusental arbetare. Ledningen av ett sådant fabrikskomplex ställer på disponenten stora fordringar i tekniskt och kommersiellt avseende om ett gott ekonomiskt resultat skall kunna ernås, och härtill sällar sig omsorgen om de talrika arbetarnes och deras familjers väl.Då Forssa redan var en halvsekelgammal industriell inrättning med en stabil arbetarstam, var förhållandena till en början rätt patriarkaliska och allt gick sin jämna gång. Helt annorlunda blev det något senare då storstrejken år 1905 etablerades, och då en tilltagande agitation från socialistiskt håll började åstadkomma växande oro och missnöje. Slutligen inträffade världskriget och upproret samt frihetskriget, som medförde svårigheter och umbäranden av mångahanda slag. Det enda medel, som visat sig verksamt gentemot fordringar arbetarsammanslutningarnas mångskiftande samt var att även arbetsgivarna bildade förbund, som i fall av behov kunde dryfta uppkommande spörsmål och vidtaga gemensamma åtgärder.

I stället för ledamotskap i kommittéer trädde nu för Palmen medlemskap i styrelsen för Textilindustrins arbetsgivareförbund från år 1906 och i Finlands allmänna arbetsgivareförbund åren 1907–17. Ännu tidigare, nämligen år 1903, hade bomullsfabrikerna bildat en sammanslutning med Palmen som ordförande intill år 1909, då en ojävig person anställdes som ordförande eller ombudsman. Denna organisation var dock huvudsakligen av ekonomisk art och avsåg främst åstadkommande av gemensamma försäljningspris och möjligast lika arbetslöner.

Då anläggningen i Forssa under 1890-talet betydligt förstorats tvenne nya bomullsmanufakturverk tillkommit kort före sekelskiftet, voro ytterligare större utvidgningar icke tillsvidare nödiga och hade väl också i betraktande av den tryckta och orofyllda tiden varit svårutförbara. Däremot genomfördes många partiella förbättringar inom fabrikerna, avseende icke blott själva driften utan även hygienen och brandsäkerheten. För arbetarnas behov uppfördes samlingssal, gymnastiksal och bibliotekshus, ett hus för barnträdgård, ett hem för ålderstigna arbetare, ett sanatorium samt nya bostäder för tjänstemän. Därjämte vidtogos många andra åtgärder, alla avseende arbetarnas och tjänstemännens bästa samt utvecklingen av fabrikssamhällets och dess åt olika håll förgrenade funktioner.

En av de främsta frågorna på dagordningen hade länge varit avskiljandet av Forssa fabrikssamhälle, som redan var större än mången stad i landet, från Tammela socken och därav skapa en egen församling. Denna fråga blev lyckligen löst år 1901, varpå efterhand följde anskaffandet av begravningsplats, prästgård och kyrka. Erforderliga jordområden ställdes till penningmedel och behövliga disposition av Forssa aktiebolag på framställning av dess disponent. Det personliga arbete, som vid sådana tillfällen alltid är nödigt och tar rätt mycket tid i anspråk, utfördes av intresserade församlingsbor, vilka bildade en kommitté, där Palmén var den ledande själen. Kyrkan invigdes år 1918, således i tillräckligt god tid förrän avskiljningen, ehuruväl i princip godkänd redan år 1901, blev slutligen ordnad, vilket inträffade först 1922. För kyrkan erforderliga tre klockor hade Palmén på sin sextioårsdag donerat, ehuru de först efter världskrigets slut kunde anlända från utlandet och upphängas på sina platser. Klangen av dessa klockor, benämnda »Deo gloria», »Patriae lux» och »Labori pax», ljuda vida kring samhället, som numera är en köping, från den högt liggande kyrkan vid vesper-ringning varje lördag eftermiddag.

En annan för samhället viktig sak var grundandet av en finsk samskola. Denna kom också till stånd, till en början med 5 klasser, men snart nog ökades antalet klasser till 8. Även i detta företag deltog Palmén med intresse och invaldes i skolans första direktion. Plan förblev sedermera direktionsmedlem under hela sin vistelse i Forssa. Ett varaktigt resultat av hans verksamhet vid skolan är att flitiga och medellösa elever, företrädesvis barn av fabrikens arbetare, kunna komma i åtnjutande av stipendier ur en fond, som skänkts av Palmén och bär hans namn.

Palmén avgick från sin disponentbefattning i slutet av år 1919 men kvarstod till våren 1922 i bolagets styrelse. År 1920 flyttade han till sin fädernestad, Helsingfors, och är från och med år 1921 åter ordförande i bomullsfabrikernas sammanslutning, som han tidigare varit med om att stifta och leda, samt representerar som sådan sammanslutningen även i styrelsen för Importindustriernas centralförbund. Palmén har varit medlem av Föreningsbankens bankutskott från år 1912 och är ledamot i förvaltningsrådet för Nordiska föreningsbanken, som uppstod genom sammanslagning av Föreningsbanken och Nordiska aktiebanken för handel och industri. Sedan 1918 är han även medlem av ömsesidiga försäkringsanstalten Sampos i Åbo förvaltningsråd. Under den tid landet ännu hade ståndsrepresentation deltog Palmén i samtliga lantdagar ända från 1888 som medlem av Ridderskapet och adeln och valdes under tvenne av dessa lantdagar till suppleant i järnvägsutskottet.Med anledning av de förtjänster Palmén inlagt beträffande utvecklingen av åtskilliga för landet betydelsefulla ärenden tilldelades honom av republikens president titel och värdighet av bergsråd år 1920.

Härovan har redan omtalats att Palmén under sin vistelse i Forssa understött bl. a. ortens största bildningsföretag ävensom till församlingens kyrka överlämnat en värdefull gåva.

I samband härmed kan ännu nämnas att Palmén även intresserat sig för att förstora den stipendifond, som hans fader i tiden donerat till Tekniska högskolan och som bär donatorns namn. Man får kanske uppfatta detta som ett utslag av det allmänna intresse för det industriella och tekniska livet i landet, vilket hos Palmén kan antagas hava utvecklat sig främst under hans verksamhet vid landets högsta tekniska undervisningsanstalt och som sedermera följt honom i allt hans arbete. Detta har ju i synnerhet varit ägnat industriella och ekonomiska spörsmål och företag.

Slutligen nämnas ännu några av Palméns publikationer utom de ovan omtalade:

En blick på industrins utveckling i Finland i polyteknikernas festpublikation Labor, 1897;

Aper9u général du développement de 1’activité industrielle en Finlande, i av E. Mechelin redigerade Notices sur la Finlande, publiées a 1’occasion de 1’exposition universelle a Paris 1900.. översikt av den finska industrins utveckling 1887— 1902 i Tekniska föreningens jubileumsskrift, 1905;

Biografier över G. Th. Ahlgren, I’. E. Edelheim, Endre Eekve, William Ruth, Knut Stjernwall, G. Strömberg, Th. Tallqvist, G. Törnudd och A. W. Waliren i Finsk biografisk handbok, 1903;

Textilindustrin i Finland, dess uppkomst och utveckling, 1912;

Forssa Aktiebolags bomullsmanufakturverk i Forssa, 1912;

Artiklarna Höyry kulkuneuvojen ja teollisuuden palveluksessa, Paperiteollisuus (jämte A. Ramsay), Kutomateollisuuden kehitys Suomessa och Suomen talvimerenkulku ja jäänmurtaja-höyrylaivat, alla i det finskspråkiga verket Oma maa, 1907—11.

Palméns skriftställarverksamhet har varit ganska omfattande. Hans vederhäftiga och omsorgsfullt skrivna artiklar utgöras ofta av sammanställningar och historiska översikter, mest från de tekniska och industriella områdena, och det vill synas som om detta slags litterära arbeten, vilka grunda sig på studium av källskrifter och insamlade primäruppgifter alldeles särskilt intresserade Palmén, eller skall man tyda saken så, att hans verksamhet och tjänsteåligganden fört honom in på denna art av litterär produktion. Hur som helst — det mesta han offentliggjort är av antytt innehåll och såsom sådant värderikt, ej minst för framtiden.

Palmén är sedan 1883 gift med Hilda Octavia Embleton-Samson, dotter till löjtnanten i engelska flottan Charles Oscar Sinclair-Samson och Hilda Fausta Cecilia Sällström. Deras son fil. dr. John Palmén, har ägnat sig åt kemiska studier och arbeten.

Evert Palmén är fortfarande i verksamhet inom de styrelser och förvaltningsråd, som ovan omnämndes, och som hava sitt säte i Helsingfors. Här är han ännu i tillfälle att utöva inflytande och göra gällande de insikter och erfarenheter han på så många arbetsområden samlat. 1923.

J. R.

NER & Wikidata

LOC

ORG

PRS

TME

WRK

Wikipedia

• https://fi.wikipedia.org/wiki/K._E._Palmén
• https://sv.wikipedia.org/wiki/Evert_Palmén

Wikipedia: fi

Original

K. E. (Karl Evert) Palmén (28. tammikuuta 1857 Helsinki – 6. kesäkuuta 1940 Helsinki) oli suomalainen kutomateollisuuden yritysjohtaja ja moninkertainen valtiopäivämies, joka sai vuorineuvoksen ja kunniatohtorin arvot.Palménin vanhemmat olivat vapaaherra, prokuraattori, professori Johan Philip Palmén ja Adolfina Fredrika Emilia Sallmén. Hänen sisaruksiaan olivat yhteiskunnallinen vaikuttaja Fanny Palmén, eläintieteilijä J. A. Palmén ja historiantutkija, poliitikko E. G. Palmén. Palménin puoliso vuodesta 1883 oli Hilda Octavia Embleton-Samson (k. 1942). Kemisti, professori John Palmén (1884–1952) oli heidän poikansa. K. E. Palmén valmistui koneinsinööriksi Polyteknillisestä opistosta 1879 ja filosofian kandidaatiksi 1881. Hän opiskeli 1881–1883 ulkomailla matematiikkaa ja mekaniikkaa ja tuli viimeksi mainittuna vuonna geometrian opettajaksi Polyteknilliseen opistoon. Opiston vararehtorina hän toimi 1890-1896, minkä jälkeen hän siirtyi teollisuushallituksen teollisuusintendentiksi. 1899 Palménista tuli Forssa-yhtiön isännöitsijä, mitä tehtävää hän hoiti 20 vuotta, 1919 saakka. 1903 Palmén oli perustamassa Puuvillatehtaiden yhtymää ja toimi sen puheenjohtajana 1903–1909 sekä 1921–1932. Jokioisten-Forssan rautatieyhtiön hallituksen puheenjohtaja hän oli 1911–1923. Palmén kuului myös muun muassa Kutomateollisuuden työnantajaliiton, Suomen teollisuusliiton ja Pohjoismaiden Yhdyspankin johtoelimiin ja työskenteli useissa eri opetusta ja liikennettä käsitelleissä komiteoissa. 1886–1895 hän oli Tekniska Föreningen in Finland -järjestön sihteeri ja aikakauskirjan toimittaja. Vuorineuvoksen arvo Palménille myönnettiin 1920 ja tekniikan kunniatohtorin arvo 1934.Palmén oli sukunsa edustaja aatelissäädyssä valtiopäivillä 1888, 1891, 1894, 1897, 1899, 1900, 1904–1905 ja 1905–1906.

AI-förslag

K. E. (Karl Evert) Palmén (28. tammikuuta 1857 Helsinki – 6. kesäkuuta 1940 Helsinki) oli suomalainen kutomateollisuuden yritysjohtaja, tekninen kirjoittaja ja moninkertainen valtiopäivämies, joka sai vuorineuvoksen ja kunniatohtorin arvot. Palménin vanhemmat olivat vapaaherra, prokuraattori, professori Johan Philip Palmén ja Adolfina Fredrika Emilie Sallmén. Hänen sisaruksiaan olivat yhteiskunnallinen vaikuttaja Fanny Palmén, eläintieteilijä J. A. Palmén ja historiantutkija, poliitikko E. G. Palmén. Palménin puoliso vuodesta 1883 oli Hilda Octavia Embleton-Samson (k. 1942). Kemisti, professori John Palmén (1884–1952) oli heidän poikansa.

K. E. Palmén valmistui koneinsinööriksi Polyteknillisen opiston fackskolan för maskinbyggnad 1879 ja filosofian kandidaatiksi 1881. Hän opiskeli 1881–1883 ulkomailla matematiikkaa ja mekaniikkaa ja tuli viimeksi mainittuna vuonna geometrian opettajaksi Polyteknilliseen opistoon, missä hän myöhemmin toimi myös vararehtorina vuosina 1890-1896. Vuonna 1883 Palmén nimettiin yngre lärare i deskriptiv och projektivisk geometri. Tämän jälkeen hän siirtyi teollisuushallituksen teollisuusintendentiksi. 1899 Palménista tuli Forssa-yhtiön isännöitsijä, mitä tehtävää hän hoiti 20 vuotta, 1919 saakka. 1903 Palmén oli perustamassa Puuvillatehtaiden yhtymää ja toimi sen puheenjohtajana 1903–1909 sekä 1921–1932. Jokioisten-Forssan rautatieyhtiön hallituksen puheenjohtaja hän oli 1911–1923. Palmén kuului myös muun muassa Kutomateollisuuden työnantajaliiton, Suomen teollisuusliiton ja Pohjoismaiden Yhdyspankin johtoelimiin ja työskenteli useissa eri opetusta ja liikennettä käsitelleissä komiteoissa. 1886–1895 hän oli Tekniska Föreningen in Finland -järjestön sihteeri ja aikakauskirjan toimittaja. Vuorineuvoksen arvo Palménille myönnettiin 1920 ja tekniikan kunniatohtorin arvo 1934.

Palmén oli sukunsa edustaja aatelissäädyssä valtiopäivillä 1888, 1891, 1894, 1897, 1899, 1900, 1904–1905 ja 1905–1906.

Wikipedia: sv

Original

Karl Evert Palmén, född 28 januari 1857 i Helsingfors, död där 6 juni 1940, var en finländsk industriman. Han var bror till Ernst Gustaf Palmén och far till John Palmén.

Palmén utbildade sig till ingenjör vid Polytekniska institutet i Helsingfors, där han 1883–1896 även var lärare i geometri. Åren 1894–1898 medverkade han bland annat som sekreterare i en statskommitté energiskt i strävandena att utveckla vintersjöfarten. Han blev 1896 intendent för manufakturerna vid Industristyrelsen och var 1899–1919 disponent vid Forssa AB:s bomullsfabrik i Tammela. Han var i många år sekreterare för Tekniska föreningen i Finland och redaktör för dess tidskrift. Han bidrog som skribent till bokserien Finlandssvenska tekniker. Han tilldelades bergsråds titel 1920.

AI-förslag

Karl Evert Palmén, född 28 januari 1857 i Helsingfors, död där 6 juni 1940, var en finländsk industriman och betydande gestalt inom landets tekniska och industriella utveckling. Han var en del av den kulturbärande Palménska släkten och härstammade från bland andra jurisprofessor, senator, friherre J. Ph. Palmen. Han var bror till Ernst Gustaf Palmén och far till John Palmén.

Som ung visade Palmén ett starkt intresse för sjömanslivet, vilket ledde till att han tog tjänst på olika skepp. Denna erfarenhet bidrog senare till hans engagemang i utvecklingen av vintersjöfarten. Palmén utbildade sig till ingenjör vid Polytekniska institutet i Helsingfors, där han efter sin utbildning anslöt sig som lärare i geometri 1883 och var verksam fram till 1896. Under sin tid vid institutet utmärkte han sig som en lärare med höga krav och inkluderingsförmåga, vilket uppskattades av hans studenter. Han blev redan från sin tid som student intresserad av teknisk verksamhet, vilket ledde honom till att på ett betydelsefullt sätt bidra till den tekniska och industriella utvecklingen i Finland.

Åren 1894–1898 medverkade han bland annat som sekreterare i en statskommitté energiskt i strävandena att utveckla vintersjöfarten. Han blev 1896 intendent för manufakturerna vid Industristyrelsen och var 1899–1919 disponent vid Forssa AB:s bomullsfabrik i Tammela. Under sin tid i Forssa engagerade sig Palmén starkt för arbetstagarnas och samhällets välfärd genom att implementera förbättrande åtgärder inom både driften och de sociala förhållandena. Han var i många år sekreterare för Tekniska föreningen i Finland och redaktör för dess tidskrift. Han var även livligt engagerad i flera andra föreningar och kommittéer, vilket speglar hans breda intresse för samhällsutveckling och teknologiska framsteg. Han bidrog som skribent till bokserien Finlandssvenska tekniker. På grund av sina många bidrag till landets industriella och tekniska framsteg tilldelades han 1920 bergsråds titeln.

Evert Palmén efterlämnade ett rikt arv av teknisk kunskap, engagemang för samhällsutveckling och ett starkt ledarskap inom industrin, vilket bidrog till ett flertal viktiga förbättringar i Finland.